Avtalsbluffen inom industrin

Teknikavtalet är klart. Först menlöst skrammel och sedan sa ledningarna för IF Metall, Unionen och Sveriges ingenjörer i måndags ja ett avtal för 300 000 anställda från 1 februari som på årsbasis ger ynka 2,6 procent. Utan minsta ansats till konflikt.

2011-12-14

– Avtalet ger ett realistiskt märke för arbetsmarknaden i övrigt, hävdar Ulf Bengtsson, förbundsordförande för Ingenjörerna till ekot. Också IF Metalls Stefan Löfven, GS-fackets P-O Sjöö och Livs Hans-Olof Nilsson förklarar sig nöjda.

Mer än nöjda är motparten Teknikarbetsgivarna som har fått det märke som de så hett eftersträvat för att hålla nere övriga avtal som ska slutas nästa år. Redan i ekots intervju presenterades tog Svenskt Näringslivs förhandlingschef Christer Ågren tillfället att tydligt markera var märket för andra avtal ska ligga.

– Det som ger mig kalla kårar är att nu nöjer sig inte tunga LO-förbund som Kommunal, Handels och Hotell- och restaurang med 2,6 procent i årstakt utan kommer med krav ovanpå det. Vi gör samma konstaterande som Stefan Löfven att det nya avtalet nu inte får bli golv, utan måste vara normerande för hela arbetsmarknaden, deklarerar Christer Ågren.

Så ska avtalsrörelsens första avtal etableras som det förjordade märke det är avsett att vara. Av såväl fack som arbetsköpare. I sanning en utmaning för alla Sveriges arbetare vars fackförbund står i begrepp att börja förhandla. Teknikavtalet är förvisso inget att hänga i julgranen för den som vill ha del i företagens vinster.

Avtalet ger 3,0 procent från 1 februari, men i 14 månader. Vilket betyder att den årliga höjningen är betydligt mindre, bara 2,6 procent. Nivån är alltså en dryg procentenhet lägre än det fackliga utgångsbudet som var 3,7 procent, och klart under de 3 procent som fackliga potentater med GS-fackets ordförande P-O Sjöö i spetsen utmålat som absolut lägsta möjliga gräns.

Men oblygt trumpetar IF Metall i rubriken på sitt pressmeddelande ut: ”Nytt avtal med 3,0 procent i löneökning”. Vilket också är vad som sprids i borgarpressen.

– Trean har varit helig för oss, och nu har vi fått tre procent”, säger Unionens ordförande Cecilia Fahlberg till ekot.

Men sanningen är ju att avtalet ger en årlig höjning på 2,6 procent. Vilket är hela 30 procent under fackens utgångsbud. Ett utgångsbud som redan det var kraftigt bantat i förhållande till arbetarkraven och de gigantiska företagsvinsterna. Tala om lurendrejeri.

Dessutom finns det inte ett ord om några extra pengar för att lyfta lågavlönade eller utjämna könsmässiga skillnader. Minns att LO i sin beramade samordning kräver 100 kronor extra i månanden till lågavlönade. Minns också att Stefan Löfven och de andra industrifacken, Pappers undantaget, sade att detta var för mycket, 50 kronor extra var nog för de lågavlönade. Vår stilla undran blir nu: Var finns de pengarna?

Vi måste också resa frågan om individuella löner. IF Metall anger att 14-månadersavtalet ger den genomsnittliga medlemmen med 24300 kronor i månaden, en höjning på 730 kronor. Men mot bakgrund av den numera allt vanligare individuella lönesättningen misstänker vi starkt att det är en teoretisk summa som för den enskilda metallaren kan bli såväl högre som lägre i lokala uppgörelser.
IF Metall framhäver också som positivt att Teknikarbetsgivarnas krav på 32 timmars övertidsarbete utan OB-ersättning inte nämns i avtalet. Vilket naturligtvis är sant. Allt annat hade varit fackligt förräderi av grövsta slag.

Men samtidigt måste vi varna för vad som komma ska ur de långt framskridna förhandlingarna om någon form av permanent lösning på lönesänkningsavtalet krisåren 2008-2009. Som vanligt diskuterar IF Metalls förhandlare Veli-Pekka Säikällä bara med motparten. Medlemmarna informeras genom pressen. Vi saxar ur IF Metalls pressmeddelande om avtalet: ”IF Metall och arbetsgivarna fortsätter att arbeta med ett förslag till system så att anställda ska behålla jobbet vid konjunkturnedgångar och istället för uppsägning få utbildningsinsatser.”

Så ser vi att arbetarnas möjlighet att påverka de villkor som de måste jobba under i praktiken nästan är noll. Årets avtal stryker ett tjock svart streck under den gamla sanningen att medlemsdemokratin i industrifacken är under all kritik.

Likaså besannades farhågorna att det fackliga snacket om strejk som så många gånger förr bara var tomt prat. Det finns ingen som helst vilja eller förmåga hos LO-facken inom industrin att ta tillvara medlemmarnas intresse av högre lön på kapitalisternas bekostnad. Inte ens när vinsterna skrivs i miljarder.