Mandela – frihetshjälte och kommunist

Bildt och Löfven är hycklare

Direkt efter Mandelas bortgång utfärdade ANC och Sydafrikas Kommunistiska Parti samtidiga kommuniké, där de meddelar att Nelson Mandela vid tiden för gripandet i augusti 1962 var medlem i Sydafrikas Kommunistiska Parti och i dess centralkommitté.
Direkt efter Mandelas bortgång utfärdade ANC och Sydafrikas Kommunistiska Parti samtidiga kommuniké, där de meddelar att Nelson Mandela vid tiden för gripandet i augusti 1962 var medlem i Sydafrikas Kommunistiska Parti och i dess centralkommitté.

Man blir rent illamående inför alla dessa krumbuktande moderater och andra högermänniskor, som nu kramar Nelson Mandela lika intensivt som de för drygt 20 år sedan bespottade honom och allt det han stod för. Kom ihåg riksdagsmotionen från 1986, undertecknad av bland andra Carl Bildt, där en grupp moderater krävde att de då införda handelssanktionerna mot Sydafrika skulle rivas upp. ”Det är inte hållbart att säga att just en form av förtryck eller förtryck i ett speciellt land är särskilt motbjudande”, skriver Bildt & Co.

2013-12-10
  • Mandela och Castro.
    Mandela och Castro.
  • Mandela och Mugabe.
    Mandela och Mugabe.
  • Mandela och Khaddafi.
    Mandela och Khaddafi.

Enligt Bildt var det inget särskilt med apartheid och därmed inget särskilt med att Moderaterna vände sig mot kampen mot apartheid och mot ANC, som de med all världens höger stämplade som terrorister.

Dåtidens höger ville hänga Mandela, som det stod på de brittiska högerstudenternas affischer, inte krama honom. Men trots det vill Bildt nu sola sig i glansen av Mandelas minne. Visst kan man må illa av mindre.

Vi håller med Åsa Linderborg i Aftonbladet: ”Om Fredrik Reinfeldt och Carl Bildt har någon skam i kroppen, avstår de från att ställa sig bland de andra falska gråterskorna i sorgekortegen runt Mandelas kista.”

Det moderata hyckleriet är definitivt värst. Men hycklarna är betydligt fler. Så skriver IF Metall en hyllande kondoleans på hemsidan, utan att låtsas om att Metall på 1980-talet var det LO-förbund som tog armkrok på Moderaterna och SAF i motståndet mot en bojkott av Sydafrika.

Metalls lojaliteter fanns hos Wallenberg & Co, inte hos de svarta arbetarna i Sydafrika.

I media stympas Mandelas minne. Revolutionären Mandela, han som organiserade den väpnade kampen och som inte vek från den kampen förrän apartheidsystemet låg i ruiner, förvandlas till en krumelur i marginalen.

Det är inte revolutionären de borgerliga levnadstecknarna vill att vi skall minnas, eller ens frihetskämpen, utan den milde statsmannen, han som manade till försoning efter apartheidregimens sammanbrott och som fick betala ett högt pris för det.

Det är klassförsoningen borgarna älskar med Mandela. Han lät kapitalismen vara ifred, i motsats till den ruskige Mugabe i Zimbabwe.

”Människorna gör själva sin historia, men de gör den inte efter eget gottfinnande, inte under omständigheter de själva valt, utan under omständigheter som är omedelbart för handen givna och redan existerande”, skrev Karl Marx.

Det kan vara värt att ha de orden i minnet när man närmar sig Mandelas gärning efter befrielsen från apartheid. Det nya Sydafrika blev definitivt inte som Mandela och ANC drömde om och kämpade för. Frihetsdeklarationen infriades inte. Den vita borgarklassens makt bröts inte och därmed inte heller de svartas fattigdom. Sydafrika befriades från apartheid, men inte från det sociala förtrycket, inte från kapitalismen.

Var det möjligt att omedelbart ta det där andra steget; var det möjligt att driva igenom Frihetsdeklarationens radikala sociala program i öppen kamp mot den inhemska borgarklassen och dess uppbackare i USA och Storbritannien?

Mandela ansåg inte det, han ansåg att den svarta majoriteten först måste befästa den demokratiska makt de vunnit i kampen mot apartheid. Kanske hade han fel, kanske trodde han för mycket på den borgerliga demokrati som alltid gör halt vid kapitalets makt.
Men hans försiktighet gör honom inte till något borgerligt gossedjur. Mandela gav aldrig upp kampen för social rättvisa och socialism, hans politiska dröm låg fast.

I Sverige görs stort nummer av att Mandela direkt efter frigivningen åkte till Stockholm för att besöka Oliver Tambo, som låg på sjukhus här. Men det talas tyst om att Mandelas första utlandsresa som president gick till Kuba och ännu mer tyst om att Fidel Castro var den förste utländske statsman att besöka det fria Sydafrika, på inbjudan av Mandela.

Mandela övergav aldrig sina vänner, de som stött honom och ANC i kampen, sedan fick all världens borgare yla bäst de ville mot Castro, Khaddafi, Mugabe och andra borgerliga hatobjekt.

Direkt efter Mandelas bortgång utfärdade ANC och Sydafrikas Kommunistiska Parti samtidiga kommuniké, där de meddelar att Nelson Mandela vid tiden för gripandet i augusti 1962 var medlem i Sydafrikas Kommunistiska Parti och i dess centralkommitté, ett medlemskap som tidigare hemlighållits för att inte utsätta kampen mot apartheid för onödiga antikommunistiska attacker.

Frihetshjälten var kommunist, som de flesta frihetshjältar i imperialismens tidevarv.

Det tillkom inte Nelson Mandela att slutföra den kamp som han och hans generation inledde. Men nya generationer tar vid och i deras kamp kommer Nelson Mandela att leva, inte som mild statsman med blomsterkrans om halsen, utan som revolutionär och kommunist.

Visst är det en kittlande tanke. Det borgerliga hyckleriet upphöjer en kommunist till harmlös hjälte, men hur skall hycklarna må den dag kommunistens minne vänds emot dem?