"Att mana till revolt i mittenpolitikens tyranni"

Kommunisternas ordförande om ett år av politiska möten

2014-12-22

Ett gravdjupt nattmörker pressar mot fönstret när tåget rullar fram över Närke-slätten. Klockan är morgon men ljuset väntar ännu några timmar.

Det är december och igår talade jag i Örebro på årets sista möte. Den fullsatta cafeterian på Folkets Hus var det fyrtio-nionde mötet för i år. Ämnena har varierat kraftigt, men oavsett mötesrubrik har mitt budskap varit detsamma.

Rubriken må ha varit Jesus, Marx och Mohammed, som igår, eller om det växande hotet från nyfascismen. Eller samtal om Marx aktualitet. Eller uppmärksammandet av att det är 70 år sedan arbetarrörelsens efterkrigsprogram. Eller så har det varit samtal om industrinedläggelse i Robertsfors eller om lönedumpning i Malmö.

Mitt budskap har ständigt varit att arbetarklassen måste göra sig hörd. Vi måste inse vår egen ställning och våra gemensamma intressen.

Arbetare måste sluta lyssna till näringslivets experter och politiker. Sluta att agera röstboskap åt en politikerkår som sedan länge tar oss för givna, som en lydig skock ryggar som de kan kliva på för att ta sig in i maktens korridorer. Det må sedan gälla sossar, vänsterpartister, moderater eller sverigedemokrater.

Arbetare får möjligen synas på någon valaffisch när Jimmie Åkesson ska skicka sina blivande höginkomsttagare till Bryssel, innan Åkesson tar sin golfrunda ihop med direktör Ian Wachtmeister. Eller när Stefan Löfven vill ragga röster genom fackföreningarna.

Men så fort valen är över förpassas arbetarna tillbaka till osynligheten. När det pratas om att ta ansvar eller om konkurrenskraft, så handlar det aldrig om ansvar för vår trygghet eller våra möjligheter till goda liv i detta konkurrenssamhälle.

Om du vill se hur osynliggjorda vi är så kan du söka på ordet arbetsplats på google picture. Resultatet är kliniskt fritt från oss. De tiotusentals bilder du får upp föreställer lyckliga och välklädda medelklass-människor och deras kontorslandskap eller hemmakontor.

Samma sak är det i tv. Arbetare får bara komma till tals om de lämnar sin klass. Om de blir fotbollsproffs eller kulturredaktörer eller om deras farsor söp och slog dem när de var små. Då kan de till och med få sitta med och mysa i SVT:s Babel.

Vår osynlighet får till och med många akademiker att tro att vi inte längre finns. Arbetare är ett utdött släkte, som dinosaurierna, förklarar sociologer för nickande journalister samtidigt som de serveras kaffe av en serveringsarbetare på ett café.

Till kaffet får de bullar som någon bageriarbetare bakat och som transporterats dit av någon transportarbetare i en bil tillverkad av någon bilarbetare. Akademikerna verkar tro att saker bara uppstår ur intet.

Möjligen får vi vara med i nyhetsinslag när det handlar om Sverigedemokraternas valframgångar. När vettskrämda journalister som stängt in sig i getton i storstädernas kärnor ska försöka ta reda på vad som händer.

Även för vänstern, den politiska kraft som saknar varje existensberättigande bortom samhällsklasserna, är arbetarklassen osynlig. Jonas Sjöstedt nämnde inte ens orden arbetare eller arbetarklass i sitt tal när Vänsterpartiet inledde sin valkampanj på sensommaren.

Inte heller fanns arbetarklassen med i Stefan Löfvens installationstal som ny statsminister. Däremot ägnades mycket tid åt våra klassfiender, det så kallade näringslivet.

Löfven är så bombsäker på att LO-kollektivet trots allt kommer att agera röstunderlag att han öppet friar till Sveriges egen Margret Thatcher. En röst på Löfven är en röst på Annie Lööf som minister, om Löfven får som han vill. Det är att utmana trofastheten hos de lojala väljarna.

I den akademiska vänsterns vattenglas har det under 2014 blåst upp till storm. Efter att akademikerna ha övergett klasskampen söker de efter nya förtryckta människor att ställa sig i spetsen för.

I en uppvisning av sektmentalitetens alla tecken letar de fiender i de egna leden. Den som vågar ifrågasätta ställs framför den renläriga exekutionsplutonen och avrättas som transfober eller rasister.

Jakten på det skinande rena som den akademiska vänstern kan dyrka oförbehållsamt är samma som tidigare. På 1970-talet satte studenterna arbetare på piedestal. Efter osynliggörandet har de istället satt dit de homosexuella, invandrarna eller transpersonerna.

I en annan marginalföreteelse på vänsterkanten försöker avdankade maoister manövrera i den ständigt föränderliga verkligheten. Som alltid lyckas de förhålla sig till dialektiken som en elefant i en porlins-affär.

Logiken är att om huvudmotsättningen står mellan västimperialismen och världens folk, så innebär det att alla krafter som begränsar USA/EU-blockets makt är positiva, eller rent av objektivt progressiva. Därmed sluter de avdankade maoisterna såväl Putin, Front National som Sverigedemokraterna till sitt bröst.

Inget nytt under solen. På 1970-talet landade denna logik, som inte har något med dialektik att göra, i att de gjorde gemensam sak med Pinochet i Chile, svenska militärstaben eller CIA-stödda gerillor i Afrika.

Då var det socialimperialismen i Kreml som var huvudfiende till världens folk och därmed blev fiendens fiende deras vänner.

Det är illa ställt med allt som brukar kallas vänster, tänker jag medan tåget dunkar fram genom ett ljusnande Västergötland. Landskapet är öde och decembergrått. Regnet faller som en genomskinlig ridå.

Det kan kännas hopplöst att på möte efter möte prata om klass och klasskamp i ett svenskt politiskt landskap som är lika grått som vyn utanför tågfönstret. Att sticka ut och mana till revolt i detta mittenpolitikens tyranni ger inga enkla framgångar.

Men med dagningen utanför ljusnar mitt sinne. Jag minns elektrikern i Malmö, städerskan i Stockholm, industriarbetaren i Umeå, kocken i Trelleborg, undersköterskan i Nybro, förskoleläraren i Nässjö, den personlige assistenten i Skara, ställningsbyggaren i Göteborg, den arbetssökande i Strömsund och servitrisen i Hudiksvall.

Alla dessa kloka och klassmedvetna människor som jag mött på mötena. Jag minns den unga tjejen i Örebro som efter mötet kom fram till mig och berättade att hon tidigare aldrig varit på ett politiskt möte. Hon höll med om allt det som vi pratat om, men hon visste inte riktigt vad ordet solidaritet betyder, det är ett så svårt ord.

Vi satte oss ner och pratade och det visade sig att hon mycket väl visste vad det betyder även om hon inte kunde ordet. Hon visste det utifrån sin egen verklighet.

Det är hos alla dessa människor som framtiden växer. Det är här kraften och förnuftet finns. Om vi bara tror på det själva.

Det är med ett leende på läpparna jag åker in mot Göteborgs Centralstation. I mobilen spelas Rolf Wikströms låt ”Det vi säger” som är lika aktuell idag:

Det vi säger, kan tyckas enkelt/men det är visst svårare än man skulle tro/Av var och en efter förmåga/åt var och en efter behov

Det är en gammal dröm som mänskligheten har/som har levat kvar i flera tusen år/Att ingen ska va herre och ingen vara slav/Och att den som inget har är den som ska få/Det är en gammal dröm som ännu är helt ung/För den bär framtiden i sig/Att varje kvinna är drottning och varje man är kung


Så kungar och andra försöker hejda den/Det här är ingenting som vi har hittat på/Det har tänkts av miljarder före oss/Och det ska tänkas av flera miljarder om hundra år/Så länge det finns människor på vår jord.