En marxistisk kritik av World Social Forum

Ända sedan demonstrationerna i Seattle 1999 har frågor kring globalisering varit på agendan för progressiva grupper och ungdomar runtom i världen. Inte för att demonstrationerna i Seattle hade någon avgörande inverkan på kollapsen av förhandlingarna där, men det kan utan vidare sägas att Seattle 1999 gjorde att frågor kring globaliseringens negativa konsekvenser kom upp på dagordningen. Likaså kan man säga att de stora folkliga demonstrationer som ägde rum i Göteborg i juni 2001 också var en vändpunkt för den progressiva ungdomsrörelsen.

Artikelförfattaren till nedanstående föredrag kommer från Indiens Kommunistiska Parti (marxist-leninisterna) (Röda Fanan) och hölls i samband med World Social Forums möte i Mumbai i Indien 17-20 januari 2004. Parallellt med WSF:s möte hölls i samma stad ett uttalat antiimperialistiskt och antikapitalistiskt möte under samlingsnamnet ”Mumbai Resistance 2004” och som samlade antiimperialistiska rörelser; revolutionära fackföreningar, kvinno- och bondeorganisationer samt deltagare från revolutionära partier runtom i världen. Samtidigt som de reformistiska kretsarna skall ha viss heder över att de satt frågeställningar kring orättvisorna i världen på dagordningen, så håller den inskränkta medelklassreformismen på att kramas ihjäl av det imperialistiska etablissemanget. I synnerhet av det imperialistiska systemets (om uttrycket tillåts) vänsterflygel. Som ett teoretiskt ideologiskt bidrag till den kritik som finns mot World Social Forum skall detta föredrag ses.

Det finns namn och uttryck som många kamrater säkert inte känner igen, det finns det ingen anledning att gräva ner sig i, utan det ger mer ifall kamraterna läser andemeningen i kritiken mot finetablissemangets WSF-föreställningar.

/Erik Anderson, Internationell sekreterare i Kommunistiska Partiet

2011-04-22

Skapandet av World Social Forum med dess ledord ”en annan värld är möjlig” har gett en ny dimension till de transnationella nätverken av sk NGO:s (icke regeringsanknutna organisationer).

Som ett slags NGO-svar på den intensifierade folkliga kampen mot nyliberal globalisering, återföds nu World Social Forum (WSF) i såväl kontinentala upplagor, såsom European Social Forum, Asian Social Forum och African Social Forum, såsom i nationella, som WSF-Brasilien, WSF- Indien och WSF-Palestina. Denna återfödelse har lett till oräkneliga förslag och alternativ till globaliseringen och till att nyliberalismens TINA – There Is No Alternative (det finns inget alternativ) – utmanats av en ny slogan TAMA – There Are Many Alternatives (det finns många alternativ).

Enligt WSF-teoretikerna hämtar World Social Forum sin inspiration från massprotesterna mot imperialistisk globalisering i Seattle 1999 och i Washington, Prag och Nice under år 2000, vilka kulminerade i en parallell tillställning i Davos 2001, i den stad som under de senaste två årtiondena varit värd för World Economic Forum. För att vara mer exakt så föddes idén om ett världsomspännande forum för att kanalisera det sjudande missnöjet med den nyliberala globaliseringen på NGO-möten och i samband med antiglobaliseringsmanifestationer i Europa under år 2000. Även om World Social Forum formellt grundades av brasilianska NGO-organisationer, så var det Bernard Cassen, redaktör för Le Monde Diplomatique och ordförande för franska Attac, som gav rörelsen dess konkreta form. Det var Cassen som föreslog att World Social Forum skulle förläggas till Brasilien, landet med högst antal NGO-organisationer i Latinamerika. Staden Porto Alegre valdes som värd för tillställningen då den redan under 1990-talet gjort sig känd för sitt medborgarbudgetprogram.

Inför World Social Forum i Porto Alegre i januari 2001 ingick följande åtta NGO-organisationer i den styrande kommittén:
1) Brasilianska sammanslutningen av icke-regeringsanknutna organisationer (ABONG).
2) Brasilianska entreprenörers sammanslutning för medborgarskap (CIVES).
3) ATTAC – Brasilien.
4) Brasilianska institutet för social och ekonomisk analys (IBASE).
5) Arbetarnas centrala fackförbund (CUT).
6) Brasilianska kommissionen för rättvisa och fred (knuten till nationella konfederationen av brasilianska biskopar i katolska kyrkan).
7) Landlösa arbetares rörelse.
8) Sociala nätverket för rättvisa och mänskliga rättigheter.

√ World Social Forum föddes med proklamationen ”en annan värd är möjlig”, utfärdad av dessa åtta organisationer i Porto Alegre 25-30 januari 2001. De åtta har sedan kvarstått som organisationskommitté (OC), ett slags centralstyrelse för WSF, under de tre forum som därefter organiserats i Porto Alegre. För att vara exakt, så har de åtta genom organisationskommittén full kontroll över World Social Forum, trots att det fjärde forumet äger rum i Indien, det land som har flest antal NGO-organisationer i hela världen.

I samband med att ett stort antal NGO-organisationer från hela världen samlades till möte i Genève i juni 2001, föreslog organisationskommittén en internationell breddning av World Social Forum genom formerandet av en internationell kommitté (IC) i syfte att föra WSF-processen framåt. Förslaget blev väl mottaget och idag ingår 111 NGO-organisationer och transnationella NGO-nätverk i den internationella kommittén. Också i den internationella kommittén spelar Attac en ledande roll genom sin teoretiker Walden Bello.

World Social Forum regleras av de principer som antogs vi det första mötet i Porto Alegre i januari 2001, vilka också antogs av den internationella kommittén i juni samma år. Enligt dessa principer är WSF ”en öppen m∫ötesplats för reflekterande, tänkande, demokratisk idédebatt; formulerande av förslag; fritt utbyte av erfarenheter; och samarbete mellan grupper och rörelser i det civila samhället som motsätter sig nyliberalismen, för att därigenom möjliggöra ett effektivt agerande”.

WSF är en mångsidig, skiftande, icke-religiös, icke regeringsanknuten och icke partianknuten sammanslutning som på ett decentraliserat sätt förbinder deltagarna till varandra. Enligt principerna skall ”inga partirepresentanter eller militära organisationer delta i forumet”. Dock kan regeringsledare som accepterar principerna ”bjudas in på ett personligt plan” och partirepresentanter kan delta som ”gäster och observatörer”, men inte som delegater.

Det ideologiska spektrumet är så brett att det inkluderar alla tänkbara variationer av NGO-organisationer. Inom WSF finns imperialistiska tankesmedjor, nyvänsterintellektuella, postmarxister, postmodernister, delar av den katolska kyrkan, anarkister, socialdemokrater och till och med trotskister. Begränsningen utgörs av deltagardefinitionen ”sociala rörelser i det civila samhället”, som utesluter kommunistpartiet och andra vänsterorganisationer.

Enligt sina ledande teoretiker är World Social Forum inte begränsat till de tre möten som hittills hållits i Porto Alegre och till det fjärde möte som skall hållas i Indien (vilket genomfördes i Mumbai i januari 2004, övers. anm.) Till WSF räknas allt som ryms inom uttrycket ”anti-hegemonistisk globalisering”. Till detta räknas bland annat följande: a) lokala myndighetsforum; b) världsparlamentariska forumet; c) världsomspännande utbildningsforumet; d) världsforumet för domare; e) världshandelsfackens forum; f) världens körforum; g) världens juniorforum; h) forum för sexuella olikheter; och i) världsvattenforumet.

Till WSF räknas också alla nationella forum som ägt rum under senare år, såväl lokala, regionala som tematiska. Grundtanken är att WSF-processen består av ”många världar” och ”många alternativ”.

WSF och det sociala samhället.

√ Den kanske mest omdebatterade frågan med anknytning till WSF är forumets inställning till det sk civilsamhället och WSF:s förakt för ”politik”. Enligt sina talesmän är WSF ett globalt forum för civilsamhället baserat på NGO:s och nysociala rörelser. World Social Forum ”sammankopplar rörelser i civilsamhället från alla världens länder” och ”söker stärka och skapa nya nationella och internationella länkar bland organisationer och rörelser i civilsamhället”. Dessa rörelser ses som ”nya” och klart avgränsade från politiskt orienterade ”gamla” rörelser, vilket är den idémässiga grund som går igen i nästan alla WSF-dokument.

Detta betyder att WSF alltid betonar det sk civilsamhället, lett av NGO:s och av nysociala rörelser på lokal, regional, nationell och global nivå.

I detta sammanhang är det värt att notera att WSF:s inställning till det sk civilsamhället ligger i linje med den som företräds av en rad nyliberala institutioner, såsom Världsbanken, US-Aid, Ford Foundation m fl. Ledda av dessa organisationer genomför nyliberalismen just nu en omdefiniering av det civila visavi det statliga längs postmoderna och postmarxistiska linjer.

Den nyliberala ideologin ger staten en svagare roll, inte minst i fattiga länder. Det är därför nödvändigt och brådskande för nyliberalismen att hänföra vissa social uppgifter till det sk civilsamhället och inom det till NGO:s och nysociala rörelser. Nyliberalismen definierar civilsamhället som en allierad till marknaden och trots alla postmoderna och postmarxistiska tolkningar av detta begrepp, så placerar Världsbanken helt öppet civilsamhället som nyliberalismens alternativ till den sk välfärdsstaten.

√ Ideologiskt framhålls civilsamhället som en autonom miljö, oberoende av klassamhället och som ett alternativ till staten. Det är därför hela detta ideologiska spektrum, som sträcker sig från nyliberal höger till autonom vänster, förespråkar en nedrustning av det statliga och det sk civilsamhället som ett alternativ till staten. Det är också därför de förespråkar en ”nedmontering” av den politiska sfären, vilket skapar ett tomrum för dem själva att inta.

Återupptäckten av en rad identiteter, såsom ras, kön, etnicitet, religion osv. och metoden att ställa dessa mot klassmotsättningen, ger sedan diverse kulturteoretiker möjlighet att hjälpa nyliberalerna i förnekelsen av den grundläggande klassmotsättningen.

Det är i detta som World Social Forums förälskelse i det sk civilsamhället blir tydligt i ett nyliberalt perspektiv. Det är uppenbart att definitionen av det sk civilsamhället är av oerhörd nytta för imperialismen, inte bara för att ersätta den offentliga sektorn med marknad och privat sektor, utan också för att lämpa över hela ansvaret för social service på folket självt i enlighet med NGO-organisationernas och de nysociala rörelsernas egna intentioner.

Vad gäller idealiseringen av det sk civilsamhället tycks både nykonservativa förespråkare, som Francis Fukuyama, och den radikala alternativrörelsen, som WSF, vara på samma våglängd. Men utan tvekan är det Världsbanken som drar mest nytta av denna idealisering. Världsbanken definierar civilsamhället som hela den privata sektorn, ledd av NGO-organisationer. För Världsbanken är marknad och civilsamhälle samma sak, liksom marknadens expansion och civilsamhällets expansion. Världsbanken har därför inrättat en särskild avdelning kallad Världsbanken/NGO-kommittén och i bankens skrifter definieras demokrati och ”gott styre” i fattiga länder utifrån i ur hög grad den traditionella politiska sfären ersätts av ”civilt agerande”.

I detta sammanhang finns också en global dimension. På internationella konferenser talas om ett kommande ”transnationellt civilsamhälle”, en tanke som också går igen i en del av den alternativa rörelsens aktioner. Vissa skribenter karaktäriserar denna dimension som steg på vägen till en möjlig ”kosmopolitisk demokrati”. Genom detta kan de tusentals NGO-organisationer som redan registrerat sig som deltagare på NGO-mötet i Mumbai se sig själva som delar av ett globalt civilsamhälle, detta samtidigt som Världsbanken, US-Aid och andra finansiella institutioner gör anspråk på ledningen av detta globala civilsamhälle.

För att manifestera sina ledningsambitioner har Världsbanken inlett samarbete med flera NGO-koalitioner, som Jubel 2000 (vilka självklart är medlemmar i WSF) och på Världsbankens hemsida kategoriseras World Social Forum konsekvent som en NGO.

Det behöver knappast påpekas att World Social Forums ensidiga fokus på det sk civilsamhället utgör en stor fara, då det riskerar att dölja den nyliberala erövringen av global civil aktion. Vad som behövs är en objektiv historisk förståelse av logiken bakom nyliberalismens agerande, men en sådan saknar WSF.

***

√ I sammanhanget måste påpekas att den nyupptäckta kärleken till det sk civilsamhället bland både nyliberala och postmarxistiska riktningar, grundar sig i motviljan att erkänna klassamhällets och klasskampens existens. I deras sk postindustriella, posthistoriska och postpolitiska era ersätts arbetarklassen av kulturella identiteter. Denna ideologi, som är djupt rotad i romantiseringen av det sk civilsamhället, har inga förutsättningar att förstå komplexiteten i den nyliberala globaliseringen.

Enligt arbetarklassens ståndpunkt är det sk civilsamhället ett klassamhälle och klasspolitik är det vapen som nyliberalismen måste konfronteras med. I både demokratisk och marxistisk tradition har inställningen varit tydlig.

Enligt Rousseau, den franska revolutionens profet, är målet med alla existerande civilsamhällen att ”stabilisera och ge legal status för ojämlikheter ursprungligen baserade på makt”. Gramsci endast förstärker detta då han definierar civilsamhället som ”det tillstånd då en social grupps hegemoni eller sociala makt över hela nationen utövas i subtila, otydliga och osynliga former”.

Kortfattat kan man säga att istället för att förstå statlig och politisk makt som uttryck för civilsamhällets motsättningar, så placerar World Social Forum (liksom diverse postmarxister och postmodernister) staten och civilsamhället i motsatta positioner, utan samverkan. För att lyckas med detta måste postmarxisterna bortse från Gramscis centrala fokus på klass och den dialektiska deflationen mellan stat och civilsamhälle som han underströk, för att i en nygramsciansk tolkning istället se civilsamhället som platsen för pluralistisk och fragmenterad kamp mot statligt tvång.

Som sagt. Eftersom hela den privata sektorn, inklusive de nysociala rörelserna, också är en del av civilsamhället, kan den nygramscianska tolkning som WSF bekänner sig till, kamouflera de faror som springer ur global civil aktion led av Världsbanken och andra nyliberala organ. Detta kan WSF inte inse på grund av dess förnekelse av klasser och klasskamp.

Ideologiskt instämmer WSF till fullo med den sk sociala forskning och de imperialistiska tankesmedjor som idag firar ”arbetarklassens försvinnande”, åtminstone som revolutionär kraft. För att riktigt understryka detta och för att presentera sig självt som ”rörelsernas rörelse”, skriver WSF: ”World Social Forum avvisar historisk subjektivism och visar inte företräde till någon social aktör i den sociala förändringsprocessen”.
WSF avvisar också motsättningen höger-vänster som ”en amerikansk eller västerländsk egenhet”, liksom politisk kamp, oavsett om det gäller reform eller revolution. Enligt WSF är politisk kamp ”ett arv sanktionerat av moderniteten”.

Inställningen till partier och politiska rörelser

√ Ett uttryck för World Social Forums postmoderna och postmarxistiska perspektiv är dess sekteristiska inställning till politiska partier och politiska rörelser i allmänhet. Medan man å ena sidan säger att World Social Forum skall vara ”en plats öppen för pluralism och för olika sätt att engagera de rörelser som väljer att medverka”, så säger man å den andra att ”varken partirepresentanter eller militära organisationer skall medverka i forumet”. WSF utesluter alltså inte bara politiska partier från sina sammankomster, utan placerar dem dessutom i samma kategori som militära organisationer.

Denna högst sekteristiska, ofria och därmed nyliberala inställning är vare sig ny eller isolerad. Det är tvärtom en gammal och beprövad attityd, systematiskt utnyttjad av de styrande klasserna och den politiska reaktionen för att utestänga arbetarklassen och dess organisationer från den allmänna diskussionen i samhället. Ja, faktum är att en antikommunistisk teoretiker som Rajni Kothrani sedan länge förespråkat en ”partilös process” i den sociala vision som de kallar ”folkets alternativ”. Samma plattform och samma inställning som WSF, alltså.

För att vara tydlig. World Social Forums hat mot politiska partier, dess förkärlek för pluralism och multikulturalism och dess avsmak för klassrörelser, har sina djupa ideologiska rötter i uppfattningen om arbetarklassens försvinnande som revolutionär kraft och synen på NGO-organisationer och nysociala rörelser som den nya revolutionära aktören i historien – ett tankegods som har sitt ursprung i den sk kritiska teorin, dvs i Frankfurtskolan.

WSF:s skrifter är samstämmiga i sin opposition mot all ”totalitär och reduktionistisk syn på ekonomi, utveckling och historia samt användandet av våld som ett verktyg för statlig social kontroll”.

Det är uppenbart att termerna ”totalitär”, ”reduktionistisk” och ”statlig” är delar av den imperialistiska smutskastningen av kommunismen och av det kommunistiska klassperspektivet. WSF upprepar helt enkelt de resonemang som imperialismens tankesmedjor och alla dessa postmodernister redan tjatat till leda. Enligt WSF:s teoretiker är marxismens fokus på klass i sig reduktionistisk eftersom samhället enligt dem består av mer splittrade kulturella identiteter, som ras, kön, etnicitet, sexuell preferens etc. I själva verket har marxismen aldrig förnekat vikten av dessa identiteter i det sociala livet, utan bara påpekat det större sociala system som genererar dem och därmed visat på vägen ur orättvisor baserade på ras, kön, etnicitet etc. Med WSF:s ensidiga fokus på ”essentiella identiteter” är det tvärtom. Detta fokus gör det omöjligt att ifrågasätta det imperialistiska system som bibehåller orättvisor baserade på ras, kön, etnicitet etc.

WSF:s ohistoriska, opolitiska och neutrala system är uppenbart. En av dess teoretiker skriver: ”WSF är ett transnationellt utbyte mellan sociala rörelser och NGO:s och dess utövare , samt kunskap om lokal, nationell eller global kamp mot former av utestängning, diskriminering och ojämlikhet, universalism och partikularism, kulturell påtvingning och relativism, som kommit till stånd eller möjliggjorts av den aktuella fasen i kapitalismen, känd som globalisering.”

Utan tvekan överensstämmer denna ”ickereduktionistiska”, neutrala och förnekande position med den nyliberala karaktäristiken av sociala problem som orelaterade till klass, politik och stat. Som underförstått framgår av ovanstående citat sätter WSF fokus ”på processer av samröre mellan organisationerna, snarare än på rörelsens politiska innehåll”. Eller mer exakt: ”WSF:s mål är att skapa konsensus över de ideologiska och politiska sprickorna bland rörelserna och organisationerna det består av.”

Faktum är att WSF:s underliggande antagande är att all statlig makt är korrupt, repressiv och odemokratisk. Därmed är all kamp för att vinna politisk eller statlig makt en synd. Däremot bekänner sig WSF till det man kallar ”empowerment” (möjliggörande, övers. anm.), gräsrotsinitiativ, deltagande demokrati och en utopisk ”antihegemonistisk globalisering” baserad på det transnationella civilsamhället.

Genom att ställa ”empowerment” och gräsrotsinitiativ i motsats till statlig makt förnekar WSF de historiska fakta som säger att statlig makt är ett dubbelt vapen beroende på vilken klass som dominerar staten. Genom förnekandet av statens klasskaraktär motsätter sig WSF inte bara socialismens hittillsvarande erfarenheter, utan också hela utvecklingsprojektet och de folkliga vinster som förknippas med den sk välfärdsstaten under tiden efter andra världskriget. En närmare undersökning kommer rentav att visa att WSF:s antistatlighet attackerar de fattigas ”statlighet” och att den i slutänden går hand i hand med den avskalade nyliberala stat som bara tjänar det internationella kapitalet och de lokala härskande klasserna.

√ Den här aspekten kan undersökas även på en annan nivå. World Social Forums ”icke-reduktionistiska” syn på utveckling och dess karaktärisering av sig självt som ”icke-ideologiskt” och ”icke-statligt” är helt ohistorisk, då den ersätter socialismens historiska erfarenhet av planering och självtillit med en utopi, med ”en annan värld” utan historisk bas. Men inte nog med det. WSF:s teoretiker drar sig inte ens för att blanda samman socialismens erfarenheter med nazism och nyliberalism.

WSF-teoretikern skriver: ”Under stalinismen var det enda effektiva kriteriet planen, eller planekonomin. Under nazismen var kriteriet den överlägsna rasen. Under nyliberalismen är kriteriet marknaden, eller marknadens lagar. I det senaste fallet blir den totala marknaden en perfekt institution.”

Bara en icke-ideologiker utan klassperspektiv, vilket är inkarnationen av WSF, kan så godtyckligt placera planering, ras och marknad i en och samma kategori. Självfallet är detta karaktäristiska beteende ingen tillfällighet. Dokumenten visar att WSF saknar en teori för social förändring. Det teoretiskt undvikande, vilket är typiskt för alla postmodernister, är också typiskt för WSF. Dess experter säger passande nog: ”Vi har inget behov av en generell teori, men har ändå ett behov av en generell teori om omöjligheten i en generell teori.”

Detta påminner om postmodernismen, som av dess kritiker betecknas som ”filosofin om omöjligheten av filosofi”.

Trots WSF:s påstådda icke-partianknutna och icke-regeringsanknutna position, så finns det klara belägg för att forumet från första stund styrts hårt av socialdemokratiska partier, som brasilianska arbetarpartiet, PT. Den opolitiska karaktären har heller inte hindrat WSF från att bjuda in advokater och borgmästare från Europa, många av dem välkända för stöd till nyliberala och imperialistiska regeringar.

Ofta ser man en monopolisering av WSF-mötena, där dagordningen beslutas i hemlighet av internationellt finansierade NGO:s och socialdemokrater. Så rapporteras att en socialdemokrat som den brasilianske presidenten Lula, gjorde öppna försök att mjuka upp tonen i uttalandena från det andra WSF-mötet i Porto Alegre, detta för att inte misshaga USA – något som givetvis mötte kritik från deltagarna.

√ WSF:s förment ”opolitiska” ståndpunkt har varit ett bekvämt verktyg för dess ledare, som tillåtits dominera forumet och lägga det i trygga händer. Positionen att stå över politik och klass var nödvändig för dem och ett sätt att försäkra sig om att forumet alltid skall vara i händerna på sociala teoretiker och aktivister från imperialismens centra.

Det stängde effektivt ute alla anti-imperialister från det forum som säger sig vara emot all form av utestängning, något som välkomnades av både socialdemokrater, som brittiska SWP, och trotskister, som franska LCR, som inte vill att verkliga revolutionärer skall delta på forumet.

Därtill kommer att det finns deltagarorganisationer som har reformistiska föreställningar om World Social Forum. Det viktigaste exemplet är Attac, som hade en framträdande roll i skapandet av WSF. Attac använder WSF och ESF (European Social Forum) som ett verktyg att övertyga Europas socialdemokrater och härskande klasser om nödvändigheten att hålla sig inom vissa givna ramar, detta för att ge globaliseringen ett mänskligt ansikte och för att förhindra att protesterna mot nyliberalismen utvecklas bortom etablissemangets kontroll och därmed till ett hot mot etablissemanget.

I denna sin roll har Attac fått bidrag från EU och Frankrike. Så rapporteras att Attac fick 80 000 euro från det franska utrikesdepartementet i samband med det andra WSF-mötet i Porto Alegre. Vid det andra ESF-mötet i Paris i november 2003, som leddes av Attac, blev forumets opportunistiska roll mycket tydlig. Forumet fick fullt stöd av president Chirac, som bidrog med 500 000 euro för att arrangera det. Chirac skickade också sin förtrogne Jerome Bonnafont för att följa forumet på plats och för att upprätta goda förbindelser med ESF-ledningen.

Trots den förment opolitiska imagen, finns bevis för att European Social Forrum och andra varianter av WSF är på väg att bli manipulerande verktyg för imperialistiska krafter. Inte minst är Frankrikes och president Chiracs relationer till WSF:s grundare gamla och väl utvecklade. Så berömde Chirac motmötet mot G8-mötet i Evian och efter mötet bjöd han in de NGO:s som arrangerade mötet till sitt presidentpalats. Hans intentioner är uppenbara. Chirac vill använda WSF och NGO-organisationer som täckmantel för fransk imperialism i dess motsättning till amerikansk, särskilt vad gäller den franska imperialismens intressen i Afrika och Västasien.

Om WSF:s utopi och ”många alternativ”

√ Ideologiskt används den sk posthistoriska eran för att sprida ångest, förtvivlan och pessimism vad gäller demokrati och utveckling, istället för motstånd och politisk aktion. I denna situation föreslår WSF en utopisk icke-hegemonistisk globalisering, en paroll som minner om forna tiders utopiska och kristna socialister. Som en del av detta initiativ talar WSF om ”många alternativ” och ”många världar” inom ramen för den nyliberala globaliseringen.

WSF avvisar hela den progressiva traditionen med rötter i modernitet, upplysning och respekt för tidigare århundradens erfarenheter, vilken karaktäriseras som konservativ och irrelevant. Istället framhåller WSF sig självt som ”den första kritiska utopin i det tjugoförsta århundradet, en utopi som ämnar bryta med den västerländska kritiska utopin, av vilka många idag förvandlats till konservativa utopier.”

Det handlar då om den icke-hegemonistiska globaliseringen ledd av NGO:s, som av WSF framhålls som den enda realistiska utopin efter ett århundrade dominerat av konservativa utopier.

Rötterna till WSF:s utopiska dimension kan spåras till konferensen ”Projektet sanna utopier – experiment i förstärkt demokrati”, som hölls på University of Wisconsin, Madison, USA, exakt ett år efter det första WSF-mötet i Porto Alegre. Denna konferens undersökte bland annat den medborgardeltagande budgetprocessen i Porto Alegre, rådet för grannskapsstyre och samfällighetspolisen i Chicago, miljöskyddsplanen i USA och deltagardemokratin i Kerala, Indien, och beskrev dessa projekt som ”sanna världsutopier” och som möjligheter till ”förstärkt deltagarstyre”.

Det är uppenbart att WSF:s koncept ”utopi” och ”många alternativ” togs fram på denna konferens, som genomfördes med stöd av amerikanska sponsorer. Enligt WSF representerar dess utopi om en annan värld en ”ny global kognitiv rättvisa” baserad på en ”ny analytisk teori och kunskapslära”. Den kognitiva rättvisan karaktäriseras som ”en blandnig av sydlig och kosmopolitisk politik” och den nya teorin inkluderar att WSF dömer ut alla ”stora teorier” om social förändring, särskilt marxismen och tanken på arbetarklassens särskilda roll i den sociala revolutionen.

I den nya teorin ingår överglorifieringen av söderns kulturella traditioner – eller den tredje världens, som den så fashionabelt kallas bland postmoderna och postkoloniala skribenter. För att förankra sig självt i söderns ”mindre hegemonistiska kunskap” karaktäriserar WSF modern vetenskap som ”reduktionistisk”. Denna romantisering av tredje världens kunskapstraditioner och karaktäriseringen av dem som överlägsna modern (västerländsk) kunskap, är utan tvekan en del av den imperialistiska nostalgin för ”infödingskultur” och som sådan ett uttryck för kolonialism och imperialism.

Ett exempel. Genom att använda sig av postmoderna utvecklingsantropologer använder Världsbanken ”lokal kultur och kunskap” i sina nykoloniala program. På samma sätt finner svenska och andra antropologinstitut sin väg till internationella sponsorer genom det amerikanska institutet för utvecklingsantropologi, allt för att införliva ursprungsbefolkningens kunskaper och ”alternativa” kultur i nyliberala deltagarprogram. På detta sätt passar WSF:s förkärlek för tredje världens kulturer, det sk mindre hegemonistiska tankesättet, som hand i handske med de imperialistiska planerna.

Utifrån detta synsätt uppmanar WSF globala NGO-sammanslutningar att träda fram med så många alternativ som möjligt, allt för att ”fördjupa demokratin” på en global nivå. Intressant nog identifierar UNDP(FN.s utvecklingsorgan) i sin rapport från 2003 just detta med ”fördjupad demokrati” som ett avgörande område, givetvis med NGO-organisationer i en ledande roll. UNDP har därför inrättat en särskild budget för att utveckla just denna aspekt. WSF pekar givetvis inte på något politiskt alternativ, dels på grund av den generella opolitiska orienteringen, men också för att WSF inte identifierar några tydliga fiender. Utgångspunkten för WSF:s alternativ är istället att ”skapa en klar symmetri mellan hegemonistisk globalisering och de rörelser och NGO:s som kämpar emot den”.

Det är naturligt att den balansakt som WSF uppvisar härstammar från dess grundare, då makten över forumet vilar på dem och eftersom de alltid sätter tonen. Av självklara skäl kan WSF inte ens tänka sig socialistiska alternativ till imperialistisk globalisering. Därför är det heller inte konstigt att WSF:s teoretiker måste presentera sina förslag och sin ”alternativa teori” i en högfärdig och generell språkdräkt.

Som exempel kan nämnas det som Vandana Shiva kallar ”levande demokratirörelse”. Enligt Shiva handlar inte demokrati om politisk makt, utan hennes levande demokrati ”handlar om livet, på den vitala dagsnivån, och beslut och friheter relaterade till vardagen – maten vi äter, kläderna vi bär, vattnet vi dricker. Det handlar inte bara om val och att rösta vart tredje, fjärde eller vart femte år. Det är en ständigt levande demokrati.”

För att illustrera den utopiska och illusoriska naturen i WSF:s ”alternativ” skall vi gå igenom några av de förslag som lagts fram av de NGO:s som grundat WSF.

√ Ett pluralistiskt system med globalt ekonomiskt styre. Ett förslag framlagt av Fokus. Detta förslag föreställer sig en reducering av Bretton Woods-institutionerna och en minskning av WTO:s makt (WTO= Världshandelsorganisationen) och att dessa institutioner med tiden skall förvandlas till forskningsinstitut och till stöttepelare för diverse FN-organ. Istället skall det skapas nya internationella och regionala institutioner, välvilligt inställda till syd.

Detta förslag, som bygger på tron att det är möjligt att demokratisera nykoloniala institutioner, springer ur en total oförståelse av den imperialistiska politiken sedan andra världskriget.

√ Kontroll av det finansiella kapitalet. Förslag framlagt av Attac. Detta förslag, som är i grunden reformistiskt och socialdemokratiskt, delas av ett antal liberala intellektuella och till om med av vissa FN-organ, som UNDP och UNCTAD. Förlaget inkluderar en helt ny uppsättning regler för den skadliga valutamarknaden, bland dem och viktigast en skatt på finansiella transaktioner, den sk Tobinskatten, först föreslagen av den amerikanske nobelpristagaren James Tobin. Detta förslag erkänner överhuvudtaget inte den brådskande uppgiften att helt upphäva rörelselagarna för det imperialistiska finanskapitalet, vilka leder till hela världens nedgång och till förstörelse av hittills okänd omfattning.

√ Beteenderegler för transnationella företag genom etablerandet av en ramkonvention för företagaransvar. Förslag framlagt av Corp-Watch vid Konferensen om transnationella företag. Förslaget innefattar dels en hederskod för transnationella och multinationella företag, dels en ökad press från NGO:s för att tvinga företagen att ta sitt ansvar. Dessutom föreslås ett ökat samarbete NGO:s i nord och syd för att möjliggöra en ökad NGO-aktivism och NGO-kampanjer riktade mot transnationella företag.

√ Alternativ till strukturanpassningsprogram. Förslag framlagt av Kommittén för avskrivningar av tredje världens skulder. För att vara exakt inkluderar förslaget tre faser: a) att alla strukturanpassningskrav bannlyses; b) tillämpning av självanpassade utvecklingsmodeller; c) åtgärder för nya handelsrutiner. Faktum är att flera NGO-koalitioner sedan länge fungerat som forum mot ”strukturell anpassning”, men deras ideologiska och politiska orientering är ett hinder för kampanjer som formulerar verkliga politiska alternativ.

√ Agrikulturella reformer och landupplåtelse. Förslag framlagt av Institutet för forskning om och tillämpning av utvecklingsmetoder (IRAM). Trots att detta förslag kräver omvälvande reformer inom jordbruk och jordägande, innefattar det inget program för att ge jord åt de jordlösa, den viktigaste ingrediensen i varje seriöst, demokratiskt jordreformsprogram. Den dolda agendan för detta förslag är istället att expandera jordbruksmarknaden genom att urskiljningslöst integrera tredje världens jordbruk med världsmarknaden.

√ En titt på ovanstående slumpmässigt utvalda förslag, visar att de alla är ämnade att införliva olika antiglobaliseringskampanjer med det imperialistiska systemet. World Social Forums och NGO-organisationernas roll i dessa kamper är att dra bort uppmärksamheten från den imperialistiska globaliseringens materiella grund. WSF:s många alternativ och utopier är därför dömda att kvarstå på den akademiska debattens nivå.

Omedelbara motsägelser och organisatoriska problem

√ Enligt principförklaringen representerar ingen World Social Forum. Dess förkärlek för pluralism och olikhet och dess avsmak för ”ensam teori” och ”en förklaringsmodell”, har naturligtvis lett till en uppsjö av rivalitet, fraktionsbildning och isolering inom de NGO:s som bildar och organiserar WSF. Denna inre splittring tenderar att accelerera. På det andra ESF-mötet i Paris i november 2003, som samlade nära 40 000 deltagare, hade således fraktionsstriderna blivit så många och så tillspetsade, att de var omöjliga att dölja. Forumet uppvisade uppslitande scener mellan NGO:s, socialdemokrater och trotskister, som försökte dra ESF i olika riktningar.

WSF:s bild av sig självt som ”all-inkluderande” saknar trovärdighet och dess ”interna demokrati” framstår som en myt. Faktum är att WSF sätter sig över den ”respekt för olikhet” som WSF:s tillskyndare så gärna skryter med. Från födelsen och framåt har WSF styrts av NGO:s som Attac och av socialdemokrater som brasilianska PT. Till dem sälla sig postmodernisterna, som gör allt för att hindra antiglobaliseringsrörelsen från att välja en politisk inriktning. Redan under det andra WSF-mötet i Porto Alegre uppstod en tydlig spricka mellan å ena sidan de som vill reformera globaliseringen och ge den och ”mänskligt ansikte” och å andra sidan de som vill bygga socialism.

Det har alltid funnits ett latent motstånd mot vänsterorienterade, revolutionära grupper inom WSF. Som exempel kan nämnas att en mötesserie under rubriken ”Livet efter kapitalismen”, arrangerad av olika vänstergrupper, inte ens togs in i programmet för WSF i Porto Alegre 2003. Organisationskommittén försökte till och med stoppa denna mötesserie.

√ Trots att man presenterar sig som internationellt, så hindrar den latinamerikanska orienteringen WSF från att inta ett verkligt världsperspektiv. Alltsedan det allra första forumet har den brasilianska NGO-dominansen varit tydlig i alla ”uppsättningar” och ”tillställningar”. Vid det senaste forumet var till exempel uppemot 70 000 av de 100 000 deltagarna brasilianare och ytterligare 15 000 deltagare kom från andra latinamerikanska länder. Resten av världen deltog med på sin höjd 15 000 deltagare, varvid tänkbara deltagare från Afrika och Asien var omedvetna om sin frånvaro.

Organisationskommittén och Internationella kommittén försöker nu korrigera den geopolitiska obalansen och bredda deltagarrepresentationen på WSF. Självklart var beslutet att förlägga det fjärde WSF till Indien helt nödvändigt. Därigenom blir det möjligt för asiatiska NGO:s att delta. Men situationen i Afrika är ännu inte mogen att arrangera ett WSF. Och enligt WSF:s nyhetsbrev förväntas antalet deltagare i Mumbai bli 75 000, betydligt färre än vid tidigare forum.

I kontrast till WSF:s officiella opposition mot hierarkier, så framstår dess egen hierarkiska struktur allt tydligare varje gång ett forum arrangeras på en ny plats. Det finns en topp-botten-struktur, skapad av Organisationskommittén (OC) och Internationella kommittén (IC). Dessa kommittéer är inte valda av de NGO:s som deltar i World Social Forum och de skulle inte kunna utöva en sådan makt utan dolda kontakter med sponsorer och imperialistiska tankesmedjor. Detta inflytande är uppenbart i valet av företrädare vid viktiga WTO-möten och deras kontroll över finanserna tillåter dem även att bestämma vilka av delegaterna WSF har att lyssna till.

Med denna struktur i ryggen behöver vare sig OC eller IC svara demokratiskt för sin verksamhet. Deras enda legitimitet ligger i att de arrangerar WSF och trots att ingen enligt teorin representerar WSF, så är det i praktiken OC och IC som dikterar programmen. De deltagande organisationerna finns mest med i bakgrunden.

Sedan en tid pågår en intensiv maktkamp mellan OC och IC. För tillfället har den brasilianska organisationskommittén tillskansat sig de flesta styrande funktionerna i WSF. IC anklagas därvid för att lägga för stor vikt vid de breda ämnesfrågor som plågar forumet. Men en internationalisering av WSF kräver mer makt åt IC, vilket motarbetas av OC.

Eftersom World Social Forums fortlevnad som internationell tillställning är beroende av Internationella kommittén, har WSF:s teoretiker börjat agera för att förstärka IC:s makt i förhållande till OC:s. Med stöd av amerikanska och europeiska sponsorer – som Ford Foundation, Heinrich Böll Foundation, Oxfam International m fl – har Internationella kommittén det senaste året hållit möten i Porto Alegre, Bangkok, Dakar, Barcelona, Florens och Miami i syfte att fördjupa WSF:s ”anti-hegemonistiska globalisering”. I syfte att bredda WSF:s globala bas tog IC därvid beslutet att förlägga det fjärde WSF till Indien. Förslaget är dock att det femte WSF åter skall hållas i Porto Alegre, vilket visar den brasilianska koncentrationen i OC.

Slutsatser

√ World Social Forum framställer sig självt som förverkligandet av ”cyberdemokrati”. WSF definition av ordet ”cyberdemokrati” anknyter till postindustriella teoretiker som Daniel Bell, som hävdar att arbetarklassen håller på att försvinna och att makten att förändra istället finns i nya informationssystem, som Internet.

Det finns en tydlig brist i detta resonemang. Det reducerar människors politiska makt till innehav av dator och vana att agera via datanätverk. WSF:s vision om den framtida ”deltagardemokratin” är helt enkelt beroende av den enskilda individens möjlighet att bruka den nya teknologin och delta i det nya informationssystemet. I detta individualistiska resonemang återfinns återigen förnekandet av den kollektiva politiska handlingens relevans och bekännelsen till marknaden som verktyg för social förändring. WSF:s retorik mot marknaden klingar ihålig, då dess ”cyberdemokrati” förutsätter en expansion av marknaden för att kunna förverkligas.

Visst har WSF och en rad globala NGO-nätverk och akademiska intellektuella förknippade med WSF, åstadkommit en rik litteratur som belyser de farliga konsekvenserna av nyliberal globalisering. Den strukturella analys som diverse WSF-teoretiker gjort av globaliseringens sociala, ekonomiska och kulturella följder, har definitivt bidragit till en ökad förståelse av dessa fenomen.

Trots detta är det så kallade ”globala medvetandet” diskret kopplat till farliga kanaler. WSF:s globaliseringskritik och WSF:s många tillställningar och upplagor, har en strävan att förvilla kampen mot nyliberal globalisering bort från en antiimperialistisk inriktning. Som en tydlig markering av detta iakttar WSF en talande tystnad vad gäller motsättningen mellan arbete och kapital, den grundläggande motsättningen under kapitalismen, liksom vad gäller arbetarklassens roll i denna motsättning. Termen ”anti-hegemonistisk globalisering”, som idogt används av WSF, är ett opolitiskt uttryck tömt på ett nödvändigt anti-imperialistiskt innehåll.

√ WSF:s försök att fragmentisera och skära ner social verklighet till ”identiteter” stämmer väl med det postmoderna akademiska tänkande som idag är så på modet. Utan tvekan bidrar WSF därvid till att dölja dynamiken i den nyliberala politiken.

Trots att WSF framställer sig självt som internationellt, så placerar man sig i praktiken i rakt motsatt position. WSF:s fokus på ”mångfald” och ”lokala” alternativ till globaliseringen och dess formuleringar om ”en annan värld”, ”ett annat Asien”, ”ett annat Afrika”, ”ett annat Europa”, ”ett annat Indien” och så vidare, sviker det internationella perspektiv som är nödvändigt för kamp mot globalisering. WSF:s koncept med ”anti-hegemonistisk” globalisering skiljer sig helt från arbetarklassens internationalism.

För WSF betyder global solidaritet å ena sidan samarbete mellan internationella och lokala NGO:s (med stöd från imperialistiska sponsorer), och å den andra sidan att folken underordnas globala marknader och nysociala rörelser. Det är ett genomtänkt drag för att avideologisera och avpolitisera massorna och styra dem bort från arbetarklassens internationalism, vars kännetecken är att den ställer ett socialistiskt alternativ till nyliberal globalisering. De alternativ och utopier som WSF bekänner sig till, undviker att ta ideologisk och politisk ställning till imperialismen. WSF tvekar till och med att använda termen antiimperialism.

WSF undviker politisk konfrontation med det imperialistiska kapitalet. Dess absoluta användning av ”identitet” är därvid ett effektivt verktyg för en osammanhängande strategi. Denna strategi kräver ett snabbt politiskt ingripande från kommunister och andra progressiva, som måste föra med sig sin ideologi och antiimperialistiska politik in i forumet. Alla vägar bör användas för att förvandla WSF:s ”tillställningar” till forum för kraftfull politisk kamp. Ett sådant ingripande är helt nödvändigt för att vinna över de revolutionära och progressiva krafter som attraheras av WSF-karnivaler i brist på ett tydligt socialistiskt alternativ. Detta kommer att bli ännu tydligare då WSF 2004 äger rum i Mumbai, Indien.

Förutom ett stort möte, så står en ”process” på programmet i Mumbai – ”en process som inbegriper stora massor från olika läger”. Det är uppenbart att WSF:s avsikt inte bara är att lämna Sydamerika och slå läger i Indien, det land i världen med störst antal NGO:s, utan att det finns ännu en dimension. De senaste åren har Indien sett en massiv antiglobaliseringskamp, ledd av organiserade arbetarklassrörelser och andra organisationer som enligt WSF tillhör ”de gamla rörelserna”. Vid ett tillfälle uppgick antalet deltagare i dessa historiska strejker över hela Indien till 45 miljoner människor – det högsta deltagarantalet någonsin. Stärkt solidaritet och enighet bland arbetare och förtryckta är en tydlig trend. Den omedelbara uppgiften är att ge dessa massor ett tydligt ideologiskt och politiskt perspektiv. WSF:s intåg i Indien, som inleddes med Asian Social Forum i Hyderabad i januari 2003, syftar till att överta och styra denna kamp i enlighet med nysociala rörelsers teori och praktik och med en omdefiniering av civilsamhället som grund.

Alltså är behovet av en tydlig ideologisk offensiv mot WSF:s dolda agenda ytterst angelägen, en offensiv fast förankrad i den historiska lärdomen att socialism är det enda alternativet till imperialism och nyliberal globalisering. En nödvändig ingrediens i denna kamp är en systematisk konfrontation av WSF:s och NGO:s ideologiska grund, som återfinns i postmodernism och postmarxism. Föregående analys är baserad på detta perspektiv.

PD James

Översättning: Malin Elmerstig.
Texten är språkligt bearbetad och något förkortad av Klasskampens redaktion