Jag tänker inte prata om Sovjetunionen idag och om striderna på 1920- och 30-talen. Men det bör konstateras att den snövita gloria som omger myten om Leo Trotskij som den som stod upp som ett demokratiskt och moraliskt samvete i förhållande till byråkrati och förtryck – detta är just inget annat än en myt.
Detta är tydligt om man ser vilka uppfattningar Trotskij förde fram så länge han hade ett inflytande i Sovjetunionen.
Trotskij ville förstatliga fackföreningarna och göra dessa till lydiga verktyg under statsmakten. Han ville införa militär disciplin i fabrikerna. Han talade öppet för tvångsarbete och skapandet av arbetsläger, inte som något nödvändigt ont, utan som ett bestående inslag. Människor är i grunden lata och för att öka produktiviteten är tvång den enda lösningen.
Han förespråkade ökade privilegier åt byråkratin, varpå Stalin döpte honom till ”byråkratins patriark”.
Han förespråkade ett revolutionärt krig mot Tyskland istället för att sluta en separatfred. Fred med imperialister är inget för en flammande revolutionär. Han äventyrade därmed hela den unga Sovjetstatens existens. Han höll på att få med sig bolsjevikpartiet på denna linje och det krävdes Lenins hela auktoritet för att driva igenom freden. Om inte Lenin hade lyckats så skulle det inte ha blivit någon rådsrepublik utan bara en revolutionär resning i Petrograd vintern 1917-18 som krossades av centralmakterna.
Han hävdade att socialismen var omöjlig att bygga i ett land och hade han segrat i denna strid så hade det inte funnits någon Sovjetunion. Hade hans uppfattningar inte förlorat mot Stalins så hade myten om Leo Trotskij inte funnits. Trotskij hade framstått som revolutionens dödgrävare istället för revolutionsromantikens martyr.
Nu segrade han som tur var inte. Under 1920-talet förlorade han allt stöd i Sovjetunionen och hans anhängare isolerades till en liten grupp i huvudsak intellektuella som inte lyckades samla mer än en halv procent av partiet i de partiomröstningar man hade i dessa linjefrågor. Efter att Trotskij landsförvisades 1929 började han själv regissera det revolutionsdrama som likt ett antikt drama målar upp verkligheten i svart och vitt, med den onda och manipulativa Stalin mot den goda och revolutionära Trotskij.
Men låt oss inte prata mer om Sovjetunionen utan gå över till trotskismen här i Sverige och den ideologiska grunden för denna som bär Leo Trotskijs signum.
Ni har säkert hört den roliga historien om trotskister: Vad får man om man stoppar in två trottar i en telefonkiosk – ett förbund. Vad får man om man stoppar in tre trottar i en telefonkiosk – en splittring.
Denna säger mycket. Så är det lika svårt att lära sig organisations- och fraktionskartan inom den trotskistiska rörelsen som att lära sig det periodiska systemet.
Trotskismen i Sverige
I Sverige uppstår någon form av trotskistisk organisation först åren efter andra världskriget. I samband med första maj 1949 bildades formellt den första svenska sektionen av Fjärde Internationalen, de kallade sig Revolutionära Socialistiska Partiet och hade som mest 32 medlemmar.
På sin världskongress, som det så storståtligt heter, 1952 beslutade Fjärde Internationalen att sektionerna i Europa skulle tillämpa en entristisk politik, dvs gå in i de stora arbetarpartierna och arbeta inom dessa. I Sverige innebar detta att det fåtalet medlemmar skulle ansluta sig till Socialdemokratiska Partiet.
Sedan dröjde det 16 år fram till 1968 innan vårt land begåvas med någon trotskistisk grupp igen. Ur studentvänstern föddes det som idag heter Socialistiska Partiet.
Första kongressen hölls 1970, då hette organisationen Revolutionära Marxister. På andra kongressen 1972 lade man till ordet förbund på slutet. Tre år senare 1975 tog man sig namnet Kommunistiska Arbetarförbundet. För att 1982 ta namnet Socialistiska Partiet.
Socialistiska Partiet hade sin storhetsperiod under 1980-talet, med en topp i valet 1985. Men sedan dess har de fört en allt mer tynande tillvaro. Ett tag hade de ett ungdomsförbund Ungsocialisterna, men dessa är sedan flera år en del inom partiet och är idag mest en papperskonstruktion. Sedan flera år verkar SP gå mot en säker död och mer och mer upplösas i atomer. De har visserligen alltid haft tendensfrihet inom sitt parti, men nu verkar det som att alla medlemmar står för varsin tendens. Det är inte ett parti utan ett gäng enskilda tyckande och tänkande individer – ekologiska trotskister, anarkotrotskister, fackföreningstrotskister etc.
Över till Rättvisepartiet Socialisterna. Grunden till dessa bildades under tidiga 1970-talet inom sossarna, främst SSU. Under 1980-talet kastades de ut, men fortsatte som en grupp kring tidningen Offensiv. 1998 bildade de som RS.
Under de senaste åren har Rättvisepartiet Socialisterna fått ett fotfäste här i staden. Vi har stött på dem både vad gäller Volvo och Palestina.
Som när de delade ut flygblad vid våra krismöten. Eller när de samlade in pengar till sig själva och sin israeliska sektion under falsk flagg på Palestinademonstrationerna. Eller när de för några år sedan saboterade kampen för vårdcentralen ute i Hjällbo.
De är små och få, men oerhört aktiva. I sin fanatiska aktivism har de träffande kallats för vänsterns Jehovas Vittnen.
Socialistiska Partiet och Rättvisepartiet Socialisterna skyr varandra som pesten. Här i staden är det SP som vägrar ha med RS att göra, medan i Umeå är det tvärtom. Trots detta har man nu till EU-parlamentsvalet bildat det gemensamma Arbetarinitiativet. Varpå det här i staden finns ett SP, ett RS och två AI, ett som RS i kapprock och ett som SP i kapprock. Som sagt det stoppades in två trottepartier i en telefonkiosk och ut kom fyra.
Trotskismens tankevärld
När jag nu ägnat några veckor åt att försöka sätta mig in något hjälpligt i trotskismens tankevärld är det slående vilken spretig och osammanhängande riktning det är. Det är inte konstigt att dagens trotskister alla kan hänvisa till Trotskij trots att organisationerna är olika som natt och dag i det konkreta arbetet. Som exempel kan tas Trotskijs svängningar på 1930-talet. Under första hälften av 30-talet angrep han kommunisterna för dess oförsonliga linje gentemot sossarna och gick så långt att han gjorde sin s.k. franska vändning och uppmanade sina meningsfränder i Frankrike att gå in i sossepartiet. Men under andra hälften när kommunisterna övergick till folkfrontstaktiken för att skapa enhet mot fascismen under t.ex. det spanska inbördeskriget, då menade Trotskij att det var ett förräderi mot socialismen att ingå i en antifascistisk front som inte ställde den socialistiska revolutionen på dagordningen utan försökte samla bredast möjliga motstånd mot fascismen. Istället agerade trotskisterna som splittrare av den gemensamma fronten och bidrog därmed till fascismens seger.
Det är med andra ord inte lätt att hitta en linje. Det är snarare den principfasta principlösheten som är det genomgående. Denna kommer sig av den mekaniska och idealistiska grundsyn som ligger som filosofisk grund.
Mekanisk i sin oförmåga att bedöma den mångskiftande verkligheten och i den mängd motsättningar forma en konkret politik. Istället för den konkreta analysen av konkreta förhållanden är trotskisterna förtjusta i att använda en och samma mall för allt, vilket gör att man i det ena konkreta läget hamnar längst ut på vänsterkanten och i nästa ute på högerkanten. I de lägen man hamnar rätt handlar det mer om tur än om skicklighet.
Idealistiska i sin övertro på teoriernas makt och oförmåga att se klasskampens avgörande roll. Så blir urartningen i Sovjet ett resultat av felaktiga idéer och ett manipulerande från ledningens sida. Och en rörelses revolutionära karaktär blir en fråga om vilka paroller den reser, inte vilken roll den spelar i klasskampen.
Detta är det genomgående i Trotskijs två stora tillskott på teorins stjärnhimmel: den permanenta revolutionen och övergångsprogrammet.
Teorin om den permanenta revolutionen
Trotskij menade att den tidigare distinktionen mellan borgerligt-demokratiska och socialistiska revolutioner är överspelad under imperialismens epok. En revolution är socialistisk eller inte alls, den socialist som betraktar en revolution som borgerligt-demokratisk säljer ut arbetarklassen till borgarklassen, menade Trotskij.
Detta är sant i den mening att alla revolutioner även borgerligt-demokratiska innehåller en socialistisk potential.
Men att ur detta förneka att det just är borgerligt-demokratiska revolutioner leder till en fullkomlig oförmåga att manövrera inom politiken.
Antingen blir resultatet den lumpnaste sekterism då man tar avstånd från dessa revolutioner eftersom de inte har socialismen på programmet. Eller så hamnar man i motsatsen, för att kunna stödja en revolution gör man den rödare än vad den är och ger den en socialistisk inriktning som den för tillfället saknar.
Men man lyckas aldrig se den för vad den är och bedöma den allsidigt – se att det finns bägge sidor. Detta synsätt blir tydligt när det kommer till RS syn på Palestina. De kan inte stödja palestiniernas kamp för ett fritt och demokratiskt Palestina. För en självständig palestinsk stat. Detta blir i RS ögon rent reaktionärt och en kamp som utelämnar den palestinska arbetarklassen till den palestinska borgarklassen.
Istället reser RS kravet: ”För ett socialistiskt Palestina sida vid sida med ett socialistiskt Israel som en del av en frivillig, demokratisk och socialistisk federation i Mellanöstern, med rätt att återvända för flyktingar och garanterade demokratiska rättigheter för alla nationella minoriteter.”
Det låter ju revolutionärt så det stänker om det. Men i verkligheten, utanför teoriernas läsesalar, blir det helt tokigt och gör dem fullkomligt oförmögna att ta ställning i den kamp som pågår.
Så kräver RS ”ett slut på den israeliska regeringens och armébefälens utnyttjande av israeliska soldater som ’kanonföda’” och ”ett slut på arbetslöshet och fattigdom i Israel. Gemensam arbetarkamp – israeliska judar och palestinier tillsammans – för att avskaffa kapitalismen.”
På vilken sida hamnar du egentligen om du angriper det palestinska motståndet för att vara reaktionärt då det inte är rakt av socialistiskt och du samtidigt fokuserar på de israeliska soldaternas lidanden och arbetslösheten och fattigdomen i Israel? När du samlar in pengar under falsk flagg och skickar pengar till sin egen partisektion i Israel?
Ett tydligt bevis på hur den glödande revolutionära retoriken slutar i en rent reaktionär politik.
Ett lika tydligt exempel som gäller den svenska politiken är EU-frågan. Så skriver Socialistiska Partiet i sitt handlingsprogram att ”Det gynnar inte den anti-kapitalistiska kampen att idag resa frågan om ett utträde ur EU … Istället för storbolagens och finansimperiernas superstat skall nationalstaternas gränser suddas ut på de arbetande människornas villkor.”
Rättvisepartiet Socialisterna står inte heller för utträdeskravet utan deras paroll är ”Skrota kapitalets EU och EMU. För ett socialistiskt Europa.”
Att kämpa för kravet att Sverige skall lämna EU blir ett nationalistiskt och reaktionärt krav för våra trotskister. Trotskij själv menade att försvaret av nationalstaten är ”en i ordets fulla betydelse reaktionär målsättning”.
De har visserligen rätt i att kampen för att Sverige skall lämna EU inte är ett direkt socialistiskt krav. Det är en demokratisk fråga. Men skulle inte detta krav innehålla en revolutionär sida?
Självklart. En tydligare klassfråga än EU får man leta efter. Borgarklassen och hela överheten har satsat på ett stormaktsbygge som saknar all förankring hos arbetarklassen.
Det är klasskaraktären på ett politiskt krav som ger den det revolutionära innehållet, inte hur många gånger man får in ordet socialistisk i parollen.
En fråga eller en paroll är inte i sig socialistisk, utan blir detta om den förmår samla arbetarklassen till ett självständigt agerande mot borgarklassen. Så gjordes ryska revolutionen under de enkla kraven ”jord, fred och bröd”.
Om vänstern ger upp EU-motståndet och överlämnar detta åt den nationalistiska högern kommer man också att bidra till att fösa den stora majoriteten av arbetare högerut, vilket är precis vad som hänt i flera europeiska länder. Revolutionärer som är för fina för att handskas med frågor som rör det nationella självbestämmandet är inga revolutionärer. De förmår inte se hur klasskampen ställer frågan, utan håller sig till den vackra och snövita teorin.
En klasskamp som skulle förmå Sverige att lämna EU skulle på ett avgörande sätt försvaga borgarklassen och stärka arbetarklassens positioner. Att sudda ut kampen mot EU genom vackra ord om ett socialistiskt Europa är att i praktiken stödja EU.
Övergångsprogrammet
1938 lanserade Trotskij och hans fjärde international sitt ”övergångsprogram”. Genom detta trodde man sig ha funnit det alexanderhugg som löste problemet med att länka samman kampen för dagskraven och kampen för socialismen.
Det är nästan komiskt att se vilken tilltro de har till detta programs förmåga. RS international som heter CWI (Committee for a workers' international) förklarade i och med den nuvarande krisen att: ”Resan till en socialistisk och revolutionär medvetenhet kommer emellertid att förkortas avsevärt, plågan mycket mindre om arbetarklassen anammar övergångsprogrammets metod och program, kopplar den dagliga kampen med socialismens idé.”
Tanken med övergångsprogrammet är att man formulerar paroller som i varje fråga knyter ihop dagskraven med socialismen. Att inte knyta samman dessa är att förfalla till reformism. Så reser de inte kravet ”Förstatliga bilindustrin” utan istället ”Förstatliga bilindustrin under demokratisk kontroll av bilindustrins arbetare och tjänstemän”. Att enbart kräva ett förstatligande är reformism, enligt RS.
Än en gång visar sig deras idealistiska syn. Ett krav blir socialistiskt och revolutionärt genom de ord det innehåller, inte av vilken möjlighet det har att samla arbetare till självständig kamp.
Trotskij förklarade tanken bakom övergångsprogrammet med att ”varje allvarligt krav från proletariatet … oundvikligen överskrider de kapitalistiska egendomsförhållandenas och den borgerliga statens ramar”.
Än en gång låter det revolutionärt som bara den. Men i det verkliga livet blir det den plattaste reformism fast uppklädd i revolutionär språkdräkt. Då man ger reformer som inte alls går utöver kapitalismens ramar ett falskt rött skimmer.
På detta sätt skadar man kampen mot reformismen. Vi är ju inte motståndare till reformer som sådana, utan mot den klassamarbetspolitik som är reformismens grund. Att inte angripa klassamarbetet utan istället klä upp reformerna i rödaste dräkt är att försvara reformismen.
Men det största problemet med hela övergångsprogrammet är att det leder till en rent manipulativ politisk verksamhet. Det är ett program för att få massorna att kämpa för en socialism som de inte själva begriper att de kämpar för. Det avgörande är inte vad de som kämpar själva tror sig kämpa för. Utan genom listigt formulerade paroller lyckas man få folk att ställa upp på ”socialistiska” paroller utan att själva inse det.
Hela det kommunistiska arbetssättet står i direkt motsats till trotskisternas. ”Vi kommunister försmår att hemlighålla våra åsikter och avsikter”, som redan Marx och Engels konstaterade.
Ta Volvo som ett exempel. Vi vill samla alla volvoarbetare till ett gemensamt agerande, det avgörande är inte vilka krav man reser utan att man går samman och reser krav – att man agerar kollektivt och tar kamp.
Kravet på ett förstatligande av bilindustrin leder inte till socialism. Men det räddar jobb och det utgår från den nivå folk befinner sig på. Samtidigt vill vi också lyfta de som går att lyfta – vinna folk för den kommunistiska politiken i sin helhet och bygga ut partiet. Det gör vi inte genom att lura på dem vår politik, utan att alltid spela med öppna kort. Genom att framträda öppet som företrädare för partiet och genom Proletären och vår övriga propaganda sätta in frågorna i sitt sammanhang.
Ibland kanske vi är för dåliga på att visa upp partiet, att i de strider vi deltar finna de som går att organisera. Detta måste vi bli bättre på. Men vi har ingenting att lära av trotskisternas taktik. Dialektiken mellan att samla till bred kamp och vinna de mest medvetna löser man inte genom övergångprogrammet utan genom en allsidig kommunistisk partiverksamhet.
Det finns mycket mer att säga, men jag väljer att stanna här.
